söndag 8 maj 2011

Att hitta ett hem


Innan jag och Han - som skulle bli min make - blev ägare till gården Högbo i Lågbo funderade jag mycket på hur mitt framtida hem skulle se ut. Eftersom jag arbetar som byggnadsantikvarie var det givet att jag skulle bo i ett gammalt hus. Men skulle det bli ett gulligt litet 1700-talstorp med stor bakugn, en pampig hälsingegård med schablonmålningar, kanske en sekelskiftesvilla med verandor mot havet, eller en stilsäker funkisvilla med hörnbalkong..?

Vi bodde i lägenhet och hade inte ens flyttat i hop när vi såg en mäklarannons om ett anspråkslöst hus i tidningen. Eftersom vi ändå skulle ha vägarna förbi utan någon större omväg när vi åkte från Hans lägenhet i Uppsala till min i Gävle, tänkte vi stanna till och kolla lite.När vi kom till byn och började följa den slingrande grusvägen förbi gamla härbren, små torp och ett par bondgårdar började det kittla i magen av förväntan.
Bostadshuset hade inte sett mycket ut för världen på tidningsbilden; ospröjsade fönster från 1970-talet, ett sorgligt svart trapetskorrugerat plåttak och en bedrövlig ytterdörr som en gång i tiden varit klarlackad, men som nu var prickig av mögel. Men när vi kom fram glömde jag nästan huset, för vilken trädgård! Ett gårdstun omslutet på tre sidor av mangård, ladugård och ekonomibyggnad med vårdträd, knotiga gamla fruktträd och långa färgglada perennrabatter längs husfasader och gångar.Visserligen lite rufsig och eftersatt men uppenbart välplanerad en gång i tiden.


Efter en stund hade vi tagit oss ner till fastighetens fiskebod vid Dalälven och den förväntansfulla magkänslan hade övergått i ett ängsligt ha-begär: "Jag vill, jag vill, jag vill bo här!" Som tur var delade Han och jag den önskan och lyckligtvis stod vi tillslut utanför huset en månad senare med nyckel i handen och tacksamhet i sinnet.

Något 1700-talshus blev det inte. Vårt hus är från 1911. En bakugn finns faktiskt i bryggstugan, men den är igenmurad. I stället för schablonmålningar fick jag generöst med tapetrester från 1910-talet och framåt. Några verandor mot havet finns inte men väl en liten farstukvist med spröjsade fönster. Funkisen har satt sina spår i huset, men som vi tolkar det... mindre stilsäkert. Masonite på spegeldörrar och pärlspont, mjuka träfiberskivor över pappspända tak och plastmattebeklädda spånskivor på skurgolven.

Vi gjorde upp en tioårsplan med målet att återskapa den ursprungliga karaktären men ändå behålla de förändringar av kvalitet från husets hundraåriga restaureringshistoria. Nu har fem år gått sedan vi flyttade in. Vi håller tidplanen och har alltså hunnit halvvägs.

1 kommentar:

  1. Är så glad för bloggtipset i tidningen Gård och Torp. Kommer med glädje backa igenom hela din blogg och läsa allt och följa dig framöver. Drömmer om dina kunskaper men är långt, långt därifrån.

    SvaraRadera